Nu blommar det...

...ja, vad det nu är som brukar blomma i såna här lägen... löken? Eller är den bara på laxen?? Tredje inlägget på en vecka, det var inte igår, nåt är det nog som blommar på nån lax :-)

Efter att ha diskuterat med mig själv om det är så att vi (vi som i hunden å jag) tränar på något eller inte så har jag berättat för mitt sura jag att jag ska lista de saker som ändå hänt trots att hunden går på rehab (vilket innebär 100 % koppelpromenad, humörsänkande så det stänker om det). Följande påstår det positiva jaget har hänt under hösten (det ska jämföras med påståendet som det sura jaget fräser med jämna mellanrum "vi tränar ju INGENTING"):

•  vi har påbörjat vittringen och gått igenom stegen frys nosen mot handryggen, frys nosen mot postitlapp på handryggen, frys nos mot postit som nu sitter på kylskåpet, spring (gå) ut i hallen och kom tillbaka och leta reda på lappen som nu sitter på ett annat ställe på kylskåpet. 
• fotgående - vi har gått från INGET fotgående till iallafall 10 steg med bibehållen kontakt.
• apportering - börjat om IGEN och nu HÅLLER han grejen utan att tugga!
• sitt fint sitter som sen smäck
• ligg - ligget får nu bara godkänt om man ligger stabilt (inte med benen åt nån sida) och läggandet är snabbt. Proofat ligget med koppeldrag, kill i armhålan och "råka trampa på svansen" - jag blir nervös när jag ska gå tillbaka in vid sidan så jag vill känna mig säker på att han ligger kvar även om jag råkar stoppa in foten i armhålan (hundens armhåla, he he). Börjat lägga till avstånd och tid som så småningom ska bli en strålande platsliggning. 
• fjärr - fina skiften på nära håll sitt - ligg, rumpan är klistrad :-) Nosat på skiftet ligg -stå, början ser bra ut, måste bara fundera på kedjan så vi börjar rätt! 
• ställande - vi har någon slags hopp - stå som nu ska få ett kommando.
• koppelgående - vår paradgren... not! Matten försöker iallafall skärpa sig och bli lite mer intressant på promenaden - jag tycker de där koppelpromenaderna är sååååå tråkiga och jag har pratat väldigt mkt i telefon, hunden sitter ju ändå fast i snöret... 

Och idag fick matten nog av att den enda vallning den här jycken sysslar med är att han försöker eya ihjäl en och annan hund på promenaderna... även om jag håller med att det var svårt att se om det var en kungspudel eller ett får. Jag trodde pudel (mest för att det är så sällan man ser får vara på promenad) men hunden VISSTE att det var ett får. Tänkte på alla gången jag fått kommentaren "Ursäkta, hen trodde nog att det var en katt" efter att någons hund försökt jaga (och mörda...) Jari. Känner att den kommentaren var lika populär hos mig som den här kan bli hos any random kungspudelägare... "Ursäkta att min hund försöker stirra ihjäl din... eh... hund (?), han tror nog att din... eh, hund (?) är ett får". Moahhahahahah!!

Sagosten ger starka ben...

...ja det är det jag hoppas iallafall! Har en pilatesboll som jag försökt öva balans med tidigare men dels känns det för svårt (för högt och för vingligt för en hund som inte är stabil från början) och dels så flög det hela tiden barn i tangentens riktning... Så fort bollen låg på golvet (vilket ju är en grundförutsättning för att man ska kunna träna med den) så började det flyga barn hit och dit med huvudet före. Så jag har nu inhandlat en "sagosten" på IKEA - var för snål för att köpa ett överdrag, dessutom ville jag ha ett lite "vuxnare" överdrag, kan man ju göra själv liksom. Har det blivit nåt fodral - nä! Nu har den där plaststenen legat här i över en månad, började sy men det blev FULT. Får nog åka tebax och köpa ett överdrag ändå...

Ni som har sagostenar - hur fyllda har ni dem? Blir ju vingligt på olika sätt beroende på luftmängden - kan ju prova mig fram själv men jag vet att ni har så bra tips :-)

"Hallå! Kan nån prata allvar med min matte! Hon säger att det är träning... jag säger TORTYR!"

Inte slicka, bara lukta...

Fick ett ryck igår och filmade en snutt av ett av våra rehabprojekt - vittring enligt post-it-metoden. Dogma-varning! Blir varken bra film eller bra träning när man sköter hela produktionen själv :-)
Försöker följa metoden som finns beskriven hos Klickerklok och vi har tagit oss igenom de första stegen. Frysa nosen mot min hand kändes först omöjligt - tills jag vände handen och han fick frysa på handryggen, nemas problemas när det inte var "duttsidan". Fina frysningar har gett sämre "duttar" men lite svinn får man räkna med.
Det är svårt med lappen också, den ä ju så god att slicka på :-) Om det inte blir rätt direkt kommer det gärna ett slicka. Ser på filmen att tungan visst är  ute nån gång men vi jobbar på det. 
Vi får se vad det blir av det här i slutändan, första gången jag ger mig på momentet så det kändes tryggt att inte blanda in några pinnar. Går det åt pipan så har vi pinnarna kvar! Men än så länge går det hyggligt tycker jag, även om det som syns på filmen är långt ifrån facit :-D
Visa "Ozz övar vittring enligt postitmetoden" på YouTube

Mer rehab

För en-och-en-halv vecka sen var vi tillbaka till sjukgymnasten Kjerstin, hon tyckte att O inte blivit så mycket bättre som man kunde förvänta sig om det "bara" är en muskelskada. Han protesterade fortfarande vid sträckning av höft och ömmar i ländryggen. Så i torsdags gjorde vi ett nytt besök, nu hos ortoped för undersökning och röntgen. Ortopeden konstaterad samma som jag och Kjerstin - ingen hälta men han är "tajt" bak, tar inte ut stegen så som han borde. När hon kände igenom honom hittade hon tydlig ömhet kring en kota i ländryggen - och så protest vid sträckning av höfterna då.

Röntgen visade dock inga konstigheter - inga pålagringar eller något som inte såg ut som det ska, vänster höft inte femstjärnigt utformad men inget som ska behöva ha betydelse. För att helt utesluta att det ändå är något som ligger och klämmer eller retar behöver vi göra en MR - det bedömdes dock inte vara aktuellt än. Nu ska vi testa antiinflammatoriskt/smärtstillande och fortsatt rehab i två veckor, sen nytt besök hos sjukgymnasten. Ortopeden höll min och Kjerstins teori om att han skadat sig och sen avlastat för trolig - men det går ju inte att säga bu eller bä. Men om det är så att han bara "fastnat" i ett felaktigt rörelsemönster eller spänner sig för att han har (eller tror att han har) ont så kanske smärtstillande kan få det att släppa.

Känns som om vi rehabat i en evighet - men jag tänker på min egen rygg som krånglade (igen...) förra sommaren och hösten. Tog över ett halvår och åtskilliga kiropraktorbesök innan det släppte - så 6 veckor är ju en fis i rymden egentligen. Men jag hade ju liksom föreställt mig att vi skulle träna massor massor med agility och inte gå koppelpromenader...

Nya klasser på VM - och på hemmaplan?!

När vi satt där på läktaren i Frankrike och tittade på ekipage efter ekipage halka runt på det dåliga underlaget fick tankarna stundvis flöda fritt :-) Vi såg framför oss ett antal nya klasser som säkert (eller absolut inte) skulle platsa på VM. Det kom upp förslag som maskeradhoppning, förar-bytes-klass (förarna byter hundar med varandra) och så förstås favoriten - i lagklasserna får respektive land bara ta med hundar av en inhemsk ras. Kanske inte så genomförbart, men väldigt kul att fantisera om!

Klasserna ovan skulle ju även kunna passa på vilken svensk tävling som helst - och när jag läste om "tunnelcup" i En blogg om R-djuren (först ut på filmen i inlägget) kände jag att det är dags för lite nymodigheter även på den svenska agilityplanen! Ja ja, man kan ju TÄNKA på det iallafall och så får vi se vad som händer :-)

Lydnad är ju egentligen bara trick...

Jag och Ozz nybörjartränar kontakt i fotposition. Foto: Theresé Ledin.

Ja, allt det där man sysslar med på lydnadsplanen är ju EGENTLIGEN bara trick. Det försöker jag iallafall inbilla mig när jag (för sjuttielfte gången) bestämt mig för att NU ska vi träna såpass att vi kan start lydnadsklass 1. Det är bara en liten detalj som ställer till det! Visst, det är "bara" trick - MEN det är  trick där NÅGON ANNAN bestämmer kriterierna för vad som är "rätt". Och det är trick man MÅSTE lära in om man ska få vara med och leka. De andra tricken kan man ju ändra kriterierna för om det inte blev som man tänkt sig - eller helt enkelt strunta i om man kör fast. Man får ju ha andra kommandon är de som rekommenderas i lydnadsreglerna - men byta ut momenten får man ju inte. "Nä, jag kör inget ställande under gång för det va så svårt, vi kör lite slalom mellan benen där i stället" tror jag inte gör succe hos nån lydnadsdomare :-)

Man skulle ju kunna blogga lite...

Man skulle ju kunna blogga lite... kanske skriva nån rad om agility-VM även om ämnet känns uttömt (alla andra har redan bloggat om det), kanske skriva nåt om den där helgkursen i lydnad vi gått på (men det va ju länge sen nu). Eller ett långt inlägg om alla rehabövningar vi nöter på med (intresseklubben antecknar) och att Ozz ändå inte blir bra. Kanske beklaga mig över att vi inte kom iväg till mina föräldrar den här helgen heller och gnälla lite över förkylningen och hostan som härjar. Typ halvkul. I morgon kanske det blir en roligare dag?

I skogen finns det troll

Håll balansen!

Jag kan nåt som inte du kan...

...jag kan kissa rakt fram. Men nähä, det har man ingen nytta av här - för nu och ett bra tag framöver får man varken kissa rakt fram eller åt vänster. Iallafall inte om man är på hundrehab - då får man BARA kissa åt höger.

Saaaakta av till skritt...

Har under den senaste tiden haft på känn att Ozzy inte varit på topp. Vid något tillfälle har han haltat till när han hoppat ur bilen - bara några steg, precis så jag hunnit registrera det men sen är det borta lika snabbt. Har gått och tittat och tittat och tittat på promenaderna men någon hälta har jag inte sett - men jag har fått en känsla av att han inte tar ut stegen bak. Och ibland har han gjort "dubbelsteg" som för att avlasta vänster bak.

Bokade en tid hos sjukgymnast Kjerstin på Ultuna som bekräftade mina farhågor - något fel med vänster bak. Ozzy reagerade inte med direkt smärta vid palpering men var inte bekväm med v höft i ytterläge. Mätning visade att benet är ca 1 cm mindre i omkrets jämfört m höger. Kjerstin kunde inte se någon uppenbar orsak, troligen har han gjort illa sig - avlastat då och sen fortsatt med det. Ozz fick prova trasken - som han snabbt fattade vitsen med. Kjerstin bedömde att eftersom han inte har ont så kan det funka med "vanlig" rehab - även om trasken förmodligen är det mest effektiva. Med hänsyn till kostnaden och tidsåtgång så testar vi utan trask först.

Så - sakta av till skritt, för det är skritta vi ska göra i mängder. Hur kan nåt som borde vara lätt va så svårt?! Tacka vet jag hästar - de kan man liksom driiiiva in i en bra skritt - har inte kommit på motsvarande för hund än... Förutom massor av skritt gör vi balansövningar som jag försöker få till några gånger om dagen.

Nada agility med andra ord - men Kjerstin har okejat lydnadsträning, de moment man kan göra utan fart. Och det är ju tur i oturen - vi är anmälda till lydnadskurs nästa helg!

Det hade ju varit allra bäst om Kjerstin konstaterat att jag sett i syne och hunden varit i toppform... men nu när det inte var så känns det ändå så skönt att jag hade rätt. Känns förstås jattetråkigt men så bra att jag upptäckte det nu innan det blev ännu värre! Vi har återbesök om drygt en månad - hoppas verkligen att vi kan se att det gått framåt då!

Skrytvarning - treåring kan läsa!

I förrgår satt jag och treåringen (tre-och-ett-halvtåringen för att vara mer exakt) vid matbordet. Treåringen tittar i botten på glaset och konstaterar "men mamma, det är ju ikeas bokstäver, har vi köpt det här där?".

En bild...

Åtta pinnar...

Har kört 4 + 4 pinnar ett tag med allt mindre avstånd mellan de två slalomdelarna. I söndagskväll satte jag för första gången ihop delarna så att det blev ett "riktigt" slalom! Fattas ju fyra pinnar för att det ska bli komplett men det känns inte som något problem nu :-) Filmade första försöket och - inget konstigt alls! Körde några repetitioner för att kolla att det inte bara var tur - men detta var helt klart ett resultat av övning.

Nåt ska man väl hitta på...

Tränar på sånt vi kanske kan ha nytta av om vi kanske eventuellt kommer igång att träna lydnad "på riktigt". Har en känsla av att ligga alldeles platt en lång stund kan bli en svår nöt får Åskanplåskan... Han inte bestämt mig för om jag ska använda hakan i backen på platsliggning men tänkte att det kunde vara en kul grej att träna in så att den finns där just in case! "Frishejpat" in själva nedåtrörelsen m klickern och håller nu på att kvalitetssäkra själva positionen. Det ser ut som han tar en köttbullsbit fast jag tagit bort den när han rör sig - attans om det låg en smula kvar ändå. Inga kommandon pålagda än men jag utgår från ett kommenderat ligg, annars tror han att det är backa jag vill ha.

KO-lla

Man ska ju tänka på de bra sakerna också...

Jag har lätt för att ägna (all) min tankeverksamhet åt allt som går dåligt åt områden med utvecklingspotential. Men idag slogs jag av tanken på att the Beast Talangen Ozz inte jagat en endaste joggare, cyklist eller bil på typ... en evighet. Gött!

Fårvecka

Tennisvecka, Stockholmsvecka, Almedalen... Finns många olika begivenheter att ägna sommaren åt. Själv har jag (och Ozzy) just avslutat "Fårveckan" - vi har passat Ankis lilla flock (mer känd som gasellerna). Eller säga att VI har passat dem är väl en överdrift, jag kan inte precis påstå att Ozz hjälpt till (även om han nog själv påstår att det aldrig gått utan honom). Jag har vattnat, räknat alla sju och kollat att de mår bra. Samt försökt träna...

Och suck, får nog sudda ut det där jag skrivit i Ozzys mål... nu verkar han helt o-tänd, eller liksom på-tänd på ett galet sätt. Han är jääääätteintresserad av fåren och vill inget hellre än att spriiiiiiinga fort fort och leta reda på dem (de har stått gömda långt bort i hagen varje gång vi kommit). När vi väl fått syn på fåren så lugnar han faktiskt sig lite och går fint emot - sen blir han antingen passiv eller går upp i jakt. Positivt är att han inte jagar "oprovocerat", han går liksom inte in med tanken att "det enda jag vill är att jaga och äta". Får väl tilläggas att gasellerna inte är några "snälla" får att träna på men jag tänkte att lite mängdträning ändå skulle ta oss något steg framåt. De är först lite svåra att få igång - eftersom inte Ozz har förstått att han ska skicka iväg dem med onda ögat så flyttar de sig först när han kommit alldeles inpå. Sen POFF skenar de som galopphästar till andra änden av hagen...  

Bakåt har det väl inte gått, men inte framåt heller. Vi har iallafall fått öva haghäng, grindpassager, ligga och titta på fåren osv, sånt kan man väl inte få för mycket av. Linan har varit på hela tiden - först försökte jag köra någon slags "när linan är slak gör du rätt-metod" men det drev oss båda till vansinne och gav mig en rejäl spänningshuvudvärk. Sen försökte jag låta linan släpa och hålla honom under kontroll med rösten. Funkade bättre - lydnadsdelen av fårjakten vallningen går iallafall framåt! Kan väl bara konstatera att de här fåren var för svåra för oss i det här läget.

Tur att...

...ingen hann svara på bytesannonsen! Även om dagens så kallade vallningspass inte var något att hänga i julgranen så var minglandet på kvällens agilitytävling på hemmaklubben desto trevligare. Jag har honom kvar ett tag till ;-)

Bytes!

Lätt begagnad någotsanär halvt grundtränad (agility samt vardagsolydnad) talangfull jakthund bytes mot dito vallhund (alt mjukishund). Svar till "Fårskötarn" snarast!

Bästa vänner!

Nu åker vi hem!

Man har det inte så pjåkigt

Fint väder (idag också) men både ungarna och jag var lite trötta på strandliv så vi tog Ozz med oss på äventyr. På tre timmar hann vi promenera 3,2 km, äta glass, köpa räkor och hummer (Fabians önskemål, Hampus önskade gul paprika...), äta vattenmelon, klättra i berg och hälsa på fyren Snurran och avsluta det hela med ett dopp i havet och äta glass en gång till. Man har det inte alltför pjåkigt!

Jag har rätt - alla andra har fel!

Nåja, det är väl inte helt sant... kanske inte ens sant för fem öre - men helt klart en teori värd att testa. Eftersom mitt-i-mellan och lagom inte är min grej - och det i vanliga fall brukar vara så att jag tror att jag har fel och alla andra har rätt - så tänkte jag testa det här förhållningssättet ett tag.

Uj uj, tänker kanske någon nu... men mest sannolikt kommer ingen (utom förhoppningsvis jag) märka något. Eller iallafall inte behöva reta upp sig på det... eller en och annan indirekt kanske kommer råka ut för det och faktiskt bli lite uppretad och inte första varför - men i så fall är det jag som har rätt... ;-)

Det är liksom så att jag alltid (kanske inte alltid alltid men man får ju generalisera lite) utgår ifrån att alla andras sätt att vara, att förhålla sig till världen, att plugga inför en tenta, att få klart den där saken som är lite tung och ska vara färdigskriven en viss dag är bättre än mitt sätt. Eller faktiskt så har jag nog tänkt att jag inte ens har ett sätt, att jag bara planlöst flummar. Eller jag har nog inte ens TÄNKT - jag har bara undermedvetet tvångsmatat min hjärna med dessa känslor.

Nu har jag tänkt. Ganska mycket faktiskt. Och eftersom en av mina metoder för att formulera vad jag tänker är att skriva så hamnar en del av tankarna här. Jag försöker att inte samtidigt hälla ut mina inälvor. Det är ingen bra metod, den har jag provat. Finns så många fulingar där ute. Men det är svårt när man behöver att någon lyssnar för att jag själv ska förstå vad jag tänker. Skulle ju kunna strunta i att klicka på "publicera" - men det är ju roligare att skriva om någon läser...

I alla fall kanske det är alla andra som gillar att ligga platt på en strand en hel dag som har fel - och jag som får myror i brallan efter fem minuter har rätt... Och kanske är det så att mitt sätt att ta mig an en sån där jobbig uppgift faktiskt är MIN metod, min kreativa process. Sen kan man ju ta sig en funderare på om just den processen är den jag borde välja... men det ska jag tänka på en annan gång!

Rehab - day one...

Idag gjorde jag det - jag är fri... eller eventuellt bara utanför?! Jag har (tillfälligt) inaktiverat mitt konto på facebook. Som med allt annat är det all-in som gäller med fejjan - missbruk helt enkelt. Iallafall så har jag istället för att kolla om det hänt nåt tränat två korta pass apportering, två pass med tandborstträning samt furminatat bort halva hunden (furminatorn har jag köpt på Tradera... ). Går ganska bra än så länge men man undrar ju vad alla andra har för sig... har jag missat nåt liksom. Men jag hoppas ju att om någon vill MIG nåt så hör de väl av sig, eller?!

Sommarnattens tandlösa leende

Apport!!

Jag brukar för det mesta (hm... alltid...) tro att jag ska hinna mer än vad jag sen gör. Detta gäller även semestern - i packningen hamnar gärna både en och två och tre oavslutade handarbeten, nåt nytt jag länge tänkt börja på och en hög med böcker jag "borde" läsa (typ nyttiga utveckla-dig-själv och bli-en-fantastisk-manniska och kanske Processen som legat halvläst i... hm... tio år eller så).

Men kors i taket - nu är packningen handarbetsfri, några måste-böcker kom dock med, men de handlar om hundträning så de räknas nästan inte. I packningen finns också min kontaktfältsbräda - hade tänkt komma hem med perfekta kontaktfält... gav dock snabbt upp det när vi kom fram till huset där vi ska husera ett tag - ingen gräsplätt, bara klippor. Visst, man kan ju knata iväg med brädan under armen, men det har liksom inte hänt än ;-)

Det som däremot har hänt är att Ozz har trampade på nåt vasst igår när han badade och fått några små skärsår. Ett sitter inne mellan två tår och ser läskigt ut, inte stort men han har fått bandage och strumpa så han inte kommer åt att slicka. Såg fint ut nu så jag håller tummarna - han verkar inte ha ont, haltar lite men det är nog strumpan och bandage som stretar.

Med i packningen finns Svartbergs bok om lydnad (det räcker väl med att läsa den så kan man tävla sen ;-)) och en apportbock. Snubblade över en artikel om apportering av Fanny Gott (bloggar i mobilen så det blir ingen direktlänk men den finns på www.klickerklock.se) i en annan blogg - bra tips och steg-för-steg beskrivningar. Lite nytt (för mig iallafall) om hur man kan göra för att få rena gripanden och pålitligt fasthållande. Kanske dags att ta tag i det momentet nu - vi har börjat men som med så mycket annat så är det bara halvfärdigt...

Primalskri...

Många av de irrationella och för förnuftet oförklarliga handlingar som folk genom tiderna utfört kan härröras till människans biologi och sägas ha haft någon slags rationell funktion... Att killar gillar att grilla och dricka öl skulle ju kunna vara ett sånt exempel - i evigheters evighet har männen samlats runt elden (som kvinnorna samlat veden till och förmodligen sätt fjutt på - tändningen togs över av männen först när tändvätskan kom...) och bränt kött (som kvinnorna omsorgsfullt förberett) samt druckit drycker som framkallar rapar (mystiskt nog tillverkades dessa drycker även de av kvinnorna - kanske var detta också en av de oförklarliga handlingar som avses ovan... gud vet vad de skulle haft för sig annars liksom - kanske är männens lust att grilla helt enkelt ett resultat av otaliga generationers kvinnors försök att... ja vad...?).

Iallafall, många är de reaktioner och handlingar som kan skyllas på - och kanske till och med förklaras av - evolutionen. Men snälla snälla, kan någon förklara vilket irrationellt urtidsbeteende som ligger bakom det irrationella nutidsbeteendet "springa-över-filten"?! Vad är det som händer med barn på en strand när de får syn på en filt?? Vad är det som driver dem att upprepade gånger springa så nära filten att om du haft en liten igelkott på kanten hade barnen börjat gråta.... för att inte tala om när de tar sats med sina sandiga fötter rätt över filten. Och nu pratar vi inte om mina barn (jag har kommit så långt i min utveckling att jag lärt mig stå ut med en viss mängd sand) utan någon annans okända ungar! På min filt! Gaaaaaaah!

Inofficiell officiell debut!

Sådär, då har vi debuterat på officiell tävling. Fast jag ser det ändå inte som DEBUTEN utan som tävlingsträning :-) Eftersom jag ändå kunde kombinera en tripp till Bollnäs och dubblerad hoppklass 1 med ett besök hos föräldrna i Söderhamn - och eftersom Maria ändå skulle åka dit och eftersom jag anmält mig just in case så kunde jag ju lika gärna passa på att träna lite, eller hur ;-)

Mysig kvällstävling med ganska få starter - VARMT så ändå in i tjottaballongen. Trots att första loppet gick vid 18 så stekte solen så det kändes det som om vi sprungit ett par mil genom öknen... jag var nog mer påverkad än hunden - stoppade oss båda under vattenslangen.

Målet var att få en bra känsla och bara liksom testa vad som händer när vi tävlar. Hunden verkade relativt oberörd av själva tävlingssituationen (lika odräglig som vanligt alltså ;-)). Värre är det med mig... jag blir nervös - och kröp inte lilla lilla tävlingsdjävulen fram fast att den inte hade det minsta där att göra... Den väser i mitt öra att med lite tur och om jag struntar i att han inte kan slalom och försöker tråckla honom igenom ändå så kan det hända att vi kommer i mål med ett resultat. Jag väser tillbaka att den kan gå och dra nåt gammalt över sig... YTTERST motvilligt drog den sig tillbaka. Behöver fundera på en strategi tills det blir "riktig" tävling! Jag hade ju BESTÄMT mig för att vi inte var där för att tävla, bara träna :-)

Än en gång har det bekräftats att det man tränar på, det kan hunden - lite tur kan man ju också behöva och ju mer man tränar, ju mer tur verkar men få. Det hunden kan - det utförde han på ett högst tillfredsställande sätt! Satt som om han hade bly i rumpan i starten, tunnlar och hopp inga problem när jag visade rätt. Slalom sprang vi förbi och var det visst en mur också - en sån har vi aldrig sett. Först sprang han förbi och på försök två tog han vägen under. Var liksom ingen idé med ett tredje försök så vi fortsatte framåt. Det enda frågetecknet var att han hoppade ramen på däcket - bestämde mig för att inte ta om, tyckte mig se att han funderade på om han verkligen var på rätt väg men hatt han inte hann styra om. Min och Marias analys är att han helt inte hann se däcket plus att det var motljus, tittar man noga på filmen (som finns i Marias kamera) så är det en fullt rimlig förklaring. 

I andra klassen fixade han både en lång inkallningsstart och däcket på första försöket (puh)! Vi får onödigt strul när jag börjar tänka på vart jag ska istället för på hunden - som ett brev på posten kom han till mig för att fråga vad det var jag funderade på istället för att ta tunneln jag INTE pekade på :-) Vi fixade en grym målraka - full spätta från mitten av kortsidan och sen hela rakan in i mål!

Såg kanske inte mycket ut för världen från åskådarplats (kan tänka mig att en och annan undrade varför jag startade med en så ofärdig hund) men jag är GRYMT nöjd med Ozz insats! Kommer bli bra det här :-D

Mellanmjölkens förlovade hund

Min hund har många namn Ozzy (registrerad som Oden) a.k.a Ozz, Ozz-bozz, Bozz, Åsk, Åskan, Åskis, Åskeplåsk, Plåsk, Plåskan - och det senast tillagda Plårran. Det finns ännu fler ord som beskriver hur han är - och hur det är att vara hans matte. Roligt, smärtsamt, inspirerande, enerverande, intensivt, galet, fantastiskt, utmanande, knäckande, härligt osv. På senare tid har jag dock tyckt mig märka en försiktig invandring av ord som "behagligt" och "lätt". Är och hälsar på hos mamma och pappa och eftersom det (tyvärr) hinner gå ganska lång tid mellan våra besök här så blir det tydligt hur många poletter som ramlat ner hos Ozz sen sist. "Behagligt" är naturligtvis relativt - men mätt med Ozzmått så har han nästan blivit en farbror sen sist :-D

Semestern har börjat!

Slalompass nr... typ trehundrasjuttielva :-)

Är hos mamma och pappa i Söderhamn - passade på att göra ett besök på den lokala brukshundklubben igår kväll och i morse för lite slalomträning. Vad roligt det är när folk är trevliga - pratade med en tjej som meddelade att det bara var att träna (det ska ju vara ok att träna enstaka gånger på andra klubbar men det är ju roligare om man känner sig välkommen), erbjöd sig att plocka fram hinder om det var något jag behövde som inte stog framme samt att det fanns nybryggt kaffe i stugan.

Började igår med att sätta upp 4 pinnars slalom och tre hinder... (här blir det en liten konstpaus då jag helt glömt vilken ände på slaomet som är var på klockan... slänger mig blixtsnabbt in på fejjan och Anna upplyser mig lika snabbt om att kl 6 är början på slalomet) klockan 4, 6 och 8. Körde lite olika varianter av ingångar på det, flöt på bra. Har gjort några pass med hinder tidigare men inte gjort så många skick de gångerna. Varierade mellan att ta ett och två hinder innan han tog slalom. Farten var ok men inte på topp, badat en lång stund på dagen + att det var VARMT så han var nog bara lika seg som jag.

I morse testade jag hinder kl 3, 6 och 9. Då blev det plötsligt svårt! Han missade båda första försöken från 3 och 9 - men satte det på andra. Man riktigt ser hur han tänker - och jobbar på superbra när han kommer på att han ju faktiskt måste in och genom alla portarna för att det ska gillas.

Försökte filma några skick, blev uselt förstås men jag lägger upp två klipp här iallafall. De gör inte hunden rättvisa - är väl en lätt underdrift att påstå att han är oberörd av att jag beter mig som ett ufo - skicka hund, filma och ha belöning redo är liksom en sak för mycket :-D Tycker ändå mig ana ett förstadium till finfint rörelsemönster!

Belöningsplacering - say no more...

Det pratas mycket och ofta om belöningar och vikten av belöningsplacering i hundträning. Och då tänker man uteslutande på hundens belöning. Aldrig att man hör någon poängtera vikten av att FÖRAREN får sin belöning. Självklart så hejjar vi fram varandra på tävling, ger konstruktiv kritik och hejdlöst beröm på träning och gläds åt varandras framgångar, stora som små. Men inget är ju så belönande som när man får lyckas genom att hunden lyckas! Som igår, när jag äntligen kunde sätta ihop de där två slalomportarna som vi tragglat med ett bra tag nu. Och sen se hunden sätta ett antal omgångar utan problem. Såklart blev det några mindre bra försök också, men majoriteten av försöken var lyckade. Värsta belöningen liksom :-D Så bra att jag redan när passet var slut längtade till idag när vi skulle få köra nästa pass. Och idag gick det lika bra - nu med hinder framför. Nu funderar jag på om jag kan klämma in ett pass i morgon också...

Att få känna den där riktiga TRÄNINGSGLÄDJEN - vilken kick! Tror jag skrivit ett antal inlägg om det här redan, men det har verkligen HÄNT nåt!! Vi har gått från att träna på att träna - till att TRÄNA. Äntligen får jag stoppa ner hela huvudet i den mentala frolicpåsen och bara goffa i mig :-D  

Plötsligt händer det!!

Plötsligt händer det! Fyra pinnar - heeeeelt rakt - flera gånger :-D Inte helt oväntat men ooooo så efterlängtat!

Bästa blåbäret!

Duktiga, duktiga hunden uppförde sig exemplariskt (för att vara den duktiga hunden) på Knivsta BK:s KM häromdagen! Ozzy gjorde debut i blåbärsklassen och gjorde ett felfritt lopp :-)

Visst är det kul att vi dessutom kammade hem "bästa-blåbärs-titeln" men roligast är att han var så duuuuuktig! Tänk ändå att springa agility med mig konkurrerade ut allt annat!

Vi passade på att öva starter och gick in och tog några hinder i de båda KM-klasserna innan blåbärsklassen - duktig hund! I blåbärsklassen fick vi dessvärre en liten tjuvstart (!) - tror att den kan skyllas på att han tappade fokus när jag lämnade honom.

Nu är det ju "bara" att träna lite så kan det bli riktig debut snart :-)

Grattis till alla klubbkompisar som gjorde fina lopp!!

Agilitymyndig!

Som jag väntat och längtat efter den här dagen! Inte för att det är någon brådska, men ändå... har ju bara tänkt på vad som ska komma efter den här dagen sen jag la vantarna på min talang. Äntligen agilitymyndig - dock långt ifrån startklar. Men jag tycker mig faktiskt ana att en ketchupeffekt är i antågande! Jag har tydligen gjort några av mina grundträningsläxor trots att prestationsångesten lurar i mig att jag aldrig tränar. Han har hyfsat hindersug och hoppar jättefint, tar framförbyten utan att tveka och följer mig jättefint. Runda tunneln har varit med ett tag och vi har kört några pass på platten (aningen tveksam första försöken sen plöjde han den), däcket och långhopp. Är liksom nemas problemas för honom att räkna ut vad jag vill att han ska göra när han placeras framför något som går att ta sig över eller igenom. Snabb är han också - så snabb att han inte ens fastnar på bild... Hallå, hur gör folk när de fotar actionbilder!?

Min "agilityrakbana" - stackars grannarna som får se oss kuta fram och tillbaka utanför köksfönstret...

Nu är det "bara" slalom och balanshindren kvar... Slalom är på g, vi kör på med ingångar på två portar (fyra pinnar) och det går framåt, om än något knackigt. En del pass går super, andra går sådär och ett och annat är katastrofalt. Det varierar ganska friskt mellan att galant fixa svåra ingångar till aldrig ens ha sett en slalom. Tror jag måste flytta även slalomträningen till klubben, funkar inte jättebra på min rakbana och med två portar som flyger om det blir lite fart (och det vill man ju ha).

Och två plus två - hur j***a svårt kan det va?! I ärlighetens namn har jag mest TÄNKT på hur svårt det är, körde fast och sen tappade jag sugen. Men nu är vi på´t igen! Testar nu att lägga min "nerfart" från altanen och ner på gräset så får vi se om det kan hjälpa till att få ordning på riktningen. För man vill ju bra gärna tävla agilityklass också :-D Inte för att det är nån brådska, men.... :-D

Dagisavslutning

I fredags var det avslutning på dagis, blir några veckor till innan semestern men i höst blir det ju skolan för Fabian. När blev han så stor??

Obligatorisk sång!

"Storbarnen" uppträdde...

....och fick avslutningspresenter.

Föräldrarna spelade Pelle svanslös...

....för en hänförd publik!

Upp på tå!

Nämen om man skulle ta och blogga lite medan nagellacket torkar :-)

Det händer mycket just nu, en intensiv period både hemma och på jobbet. Hundträning har det blivit alldeles för lite av den senaste månaden - men nu är en massa roliga människosaker "avklarade" så nu ska det bli hårdkörning! I tisdags laddade vi med inspiration på fart kursen för Eva Marie - toppentips för att öka farten hos hunden men den största behållningen var tankarna kring hur man kan träna sig själv för att matcha sin hund. För handen på hjärtat - hur många gånger har man inte tänkt att det inte skulle göra något om man var lite kvickare i fötterna, inte blev så andfådd så man hade orkat lägga in den där extra växeln för att hjälpa sin hund ur den där taskiga knipan man satt honom i bara för att man är så långsam... Och andra handen på hjärtat - hur många gånger har det blivit mer än tankar? Det är ju så mycket enklare på nåt sätt att fokusera på hunden - good dog, shame about the handler... 

På egna ben i 25:an!

Sista gången på grundkursen i vallning hos Eva ikväll - har hört nåt om att man ska sluta när man är på topp så då är det väl dags att lägga ner nu :-D Ozzy visade sig från sin bästa sida och jag tror baske mig att det bor en vallhund långt därinne - och trots att vi inte sett får på en evighet har vi tagit ett rejält skutt framåt. 

Vi började i en lite mindre fålla och även om fåren var lite springiga och jag yrade som en höna så vågar jag påstå att han VALLADE och inte bara hånglade får som har varit hans specialitet. Sen släpptes vi lösa i 25:an, Eva är modig hon... Kändes STORT för mig att det faktiskt funkade att släppa honom och att han lyssnade på mina (om än något högröstade) ligg-kommandon. 

Är jättenöjd med fina hunden idag! För att vara han var han lugn som en filbunke och superlydig (allt är relativt ;-D). En del stök blev det ändå och en tacka for över staketet. Kan vara så att tackan bara tog chansen att rymma och fulskyllde på att hunden uppförde sig illa. Liiite jagad blev hon i och för sig -  men samma tacka sprang sen ner till rymmarhörnet så fort hon kom åt även om de andra brudarna och hunden var på väg åt ett annat håll :-) 

Han kommer fortfarande alldeles för nära och för fort och vill gärna gå rakt på när jag vill att han ska flanka (tror att det är det jag vill iallfall...). Och när han kommer sådär nära så vill fåren springa och jag fastnar inne bland fåren och det får som är närmast hans cirkel får springa för fört och *pling* så slår det över till jakt. Inge bra - men det känns bra att veta att "grundtanken" inte är äta får utan han bara kan inte stå emot att springa efter lite. 

Trots att vi inte nästan inte tränat alls på får mellan kursgångerna så har det skett en stoooor utveckling under kursen. Bestämmer mig för att årets vallningsmål är nått!! Nu blir det paus i vallningen ett tag! Inte så att jag kommer undvika vallning om tillfället trillar över mig men jag ska inte tänka att vi måste. Om nån får lust att bjuda in oss på en vända i hagen så kommer vi gärna :-D

Superkul också att se hur mycket det hänt med de andra hundarna på kursen - de är grymma!

 

Ny hund!!

Jag har en ny hund! (Schhh, säg inget till mig men jag har inte alls någon ny hund. Jag bara LÅTSAS att det är så för att skaka av mig alla prestationskrav! Och de kraven har väldigt väldigt lite att göra med vad jag egentligen förväntar mig av hunden och väldigt väldigt mycket att göra med hur mycket jag förväntar mig av mig...). Han är misstänkt lik Ozzy, heter till och med samma, han är sisådär fyra-fem månader (ganska stor för sin ålder iofs) och nu ska vi lägga fina grunder för kontakt, stabilitet och bra belöningar!! Tävla? Javisst ska vi tävla men det är ju låååååångt dit, ingen brådska, eller hur ;-)

Tillbaka till brottsplatsen...

Hälsade på Jari och B idag, fick låna honom för en skön promenad i Hågadalen - glömt hur fint det är. Passerade hundvännerna, många år sen jag och Jari började vår agilitykarriär där. Karriär å karriär... men roligt har vi haft! Trodde det skulle vara knöligt att gå med båda men de brydde sig knappt om varandra.

Tertialuppföljning

För att inte livet ska bli alltför komplicerat bearbetar jag data på samma sätt som på jobbet - alltså är det hög tid att skriva årets första uppföljningsdokumet och sammanfatta första tertialen!

Först en klagosång - om du vill gå direkt på uppföljning av målen kan du hoppa över första stycket :-)

Även om det kommer små glada tillrop här i bloggen känns träningen just nu mest... blä blä blä! Det känns som vi står och stampar och även om jag FÖRSTÅR att han är tonåring och att jag tränat för lite på ditt och datt och bla bla bla så KÄNNS det ändå som att det aldrig händer nåt. Jag vill liksom komma till ett läge där vi kan träna  på olika hinder och inte bara träna på att försöka vara inte ens i närheten av banan utan att få tuppjuck när någon annan tränar. Jag vill också vara med och leka och inte stå på parkeringen och träna kontakt (även om jag veeeet att det är det jag borde göra). Det är så himlaaa tråååååkigt att vi måste vara ensamma för att få till minsta inlärning av något hinder. Och det är så himla tråkigt att mitt förnuft gnatar om att det ändå inte är nån ide att hålla på med hindren för de kommer han ändå lära sig på fem minuter sen när jag (någon gång kanske förhoppningsvis) får honom att jobba med mig och strunta i allt där andra. Prestationsångesten flödar och jag är grööööön av avundsjuka på "alla andra" som tränartränartränar och är så duktiga! Gaaah! Visst, det går framåt hela tiden men jag vill liksom att det ska gå... fort!

Slut på sura miner och så ska vi se hur det gått so far med årets mål!

MH - avklarat! Ozzy har nu känd mental status! Vi gick MH på Österåkers BK 17:e april - ska lägga in resultatet när jag får tummen ur - skottfast (mycket nöjd med att jag har det på papper) och cool (på ett flokigt BC-vis) är han min hund!

Vallning
Vi har gått klart den förberedande vallningskursen hos Eva och fortsätter med grundkurs, två gånger kvar. Har gått jättmycket framåt men det är ändå myrsteg i sammanhanget... Ozzy tänder inte till när vi är inne i lilla fållan utan lallar mest runt och tycker fåren är lite roliga och ganska gulliga. Det är ju synd att inte fårhångling är en sport för där hade vi legat grymt bra till... ;-) Vi behöver komma ut i stora hagen och börja flytta fåren - som vi gjorde på senaste kurstillfället. Då syntes det faktiskt att han är en vallhund :-D Jag har inte precis överansträngt mig för att hitta bra träningsmöjligheter vilket ju är nödvändigt, har varken haft tid eller ork. Just nu lutar det åt att vi går klart kursen och sen tar vi en paus. Även om vi inte kommit så värst långt med själva vallningen så är det ändå guld värt att få gå kurs för Eva - får massa bra tips som funkar lika bra utanför hagen!

Agility
Vi nöter på med grunder och har börjat med kontaktfält, slalom och några pass på däcket. Provat långhoppet med två (eller var det tre) delar. Har blivit några pass med "valpkursen" för Malin och i veckan var första gången med "nya" träningsgruppen. Det verkar också bli ett jättebra gäng. Missade första uteträningen med "valparna" i tisdags men hoppas kunna hänga med de flesta inplanerade tillfällena med den gruppen också. Hade tänkt att vi skulle debutera i slutet på juni, iallfall i hoppklass, men just nu känns det som om det vore lika bra att om jag bestämde mig för att det inte blir nån tävling förrän typ... nästa år. Suck, jag veeet att det inte är bråttom men jag är ju så tävlingssugen... 

Lydnad
Öhhhh... här går det trögt! Kanske kanske blir det tävling i sommar, kanske aldrig. Vi har grundat flera av momenten men sen har jag kört fast. Sen så är det ju den där lilla störningsskänsligheten... Men vi nöter på... lite halvhjärtat... 

Spår
Inga planer just nu. 

Hm, den som inte ville läsa någon klagosång skulle visst struntat i hela inlägget... Nä, tror att jag ska ta tag i det där som jag har tänkt jag skulle göra ända sen Åskeplåsken flyttade in - göra en ordentlig plan för träningen och skriva träningsdagbok! Kommer kanske inte få saker å ting att hända snabbare men tror att det kan göra underverk med prestationsångesten och avundsjukan ;-D

Finaste Åskeplåsken kan ju inte rå för att han råkar vara talangfull och bra på omvärldsbevakning ;-) Avslutar med några härliga fotbollsbilder på världens bästa hund!! 

Hunden som gav intensiteten ett ansikte :-)

Öh hörru hörru vart ska du med bollen?!

Passa mig! Glöm det!!

Vaddå fusk?!

Om den inte kommer ner snart flyger jag upp och hämtar den!!

Ljuset i agilitytunneln

Äntligen utomhussäsong! Äntligen hänga på klubben och träna! Även om det är toppen med ridhusträningen under vintern så är det ju bara så skönt att vara... ute! Träningsgruppen på Knivsta BK som drog igång idag är ett härligt gäng - några som jag känner sen innan och några nya bekantskaper. Vi är på lite olika nivå men alla kunde ändå träna på sitt, känns som vi kommer få bra träningar.

Känns som om det gått framåt med yttepyttemyrsteg i agilityn på sistone - har liksom typ kört fast på typ... alla hinder... Men ikväll kändes det som att vi en och annan polett ändå trillat ner för jag hade en sååå duktig hund! Han kunde (nästan) hålla sig i skinnet när han var lös och han anstränger sig för att göra rätt - men ibland orkar han bara inte hålla ihop. Han sitter sååååå duktigt i "starten" - tack Maria för att du påminde om att gå tillbaka och belöna - det beteendet ska vi behålla! Jag körde hopp - makarontunnel - hopp och det funkade fint åt båda hållen. Kvällen rundades av med ett rejs med Wilda - vilken brud :-)

Vilken uppfinnare man är!

Men är inte en sån VÄLDIGT energisk...??

Nyvallad - och nöjd :-)

Jag kan ju villigt erkänna att det inte var utan enorm viss vånda jag skaffade en BC. Man har ju hört hur såna är, eller hur ;-) Men hur jag än försökte värja mig från BC-sjukan så återvände jag hela tiden till rasen i tanken. Sen så är jag väl på inget immun mot den "hjärntvätt" det är att ständigt vara omgiven av duktiga klubbkompisar med supertrevliga, väluppfostrade högpresterande hundar av ovan nämnda ras ;-)

De andra raser jag funderade på är ju också arbetande raser - minst lika "illa" som BC:n - hur jag än vred och vände på det så var det ju ingen soffpotatis jag var ute efter.Och det där med att man känner många som redan har rasen är ju en ganska viktig grej, då är det ju större chans att få bra hjälp!

Nu när jag är BC-ägare så får jag ofta (nästan alltid) höra frågan påståendet "men en sån är väl VÄLDIGT energisk och de måste ju ha jättemycket aktivitet det har man ju hört hur en sån där vallhund är" (undeförstått är du galen människa det där kan aldrig sluta bra). Visst, jag får lägga tvåtusen strån i kors för att sysselsätta min hund och en och annan tår har runnit på vägen... MEN då säger jag ungefär så här! Alltså, redan att välja att ha hund (oavsett ras) är ju att "dra på sig" en jäkla massa jobb och låsa upp sig och allt det där. Den grundinsats man behöver göra i form av pengar, tid och engagemang för att ha hund är STOR - promenader, passning, mat, veterinärvård och allt det där man måste ta ansvar för - oavsett räcerjycke eller soffpotatis! Även potatisar behöver promenera - och jag har då aldrig hört om någon valp (inte ens färskpotatisvarianten) som inte behöver någon uppfostran eller stimulans.

Studera nedanstående diagram! Det illustrerar tydligt att det roliga man får tillbaka i relation till den insats man lägger in  är BETYDLIGT större för en arbetande hund än för en "soffpotatis". Man måste ju stoppa in så  mycket oavsett att det där extra man lägger in på träning och aktivitet är i stort sett försumbart på det stora helt - särskilt när man ser resultatet man får tillbaka i mängden "kul".

Sen är det ju många som inte kan förstå hur man ens kan gå med på att kasta in grundinsatsen - att ha hund överhuvudtaget verkar så himla jobbigt. Då får kan ju göra ett försök att förklara att den där grundinsatsen inte är något jobbigt åtagande man blivit påtvingad utan liksom... meningen med livet :-D

Lyxfällan...??

Vi har hört den förut - men nu är det köpstopp...igen! Det brukar sällan hålla i sig särskilt länge och föregås ofta av en "upphandlingsperiod" där allt möjligt som kan behövas under ett köpstopp inhandlas... Mina försök att göra saker sanna genom att blogga om dem brukar också vara rätt fruktlösa... men den här gången kanske det funkar?!

Gått igenom ett riktigt eldprov idag - skulle bara svänga förbi röda korsets inlämning med en kasse och fick prata vääääldigt länge med mig själv innan jag lyckades övertala mig om att det skulle vara mycket lättare att låta bli att handla om plånboken fick stanna i bilen. Det gick! Men det berodde nog mest på att jag inte såg något jag vill ha och mindre på min starka karaktär. Men ändå!

Jag är nästan som en vanlig människa

Jag är nästan som en vanlig människa. Jag kan åka tåg, flyga, åka tunnelbana och äta lunch med folk jag inte känner. Det kan vanliga människor. Men jag tror inte att vanliga människor går runt och tänker på att de kan det - eller på att det skulle kunna vara så att man INTE skulle kunna det. Jag är nästan som en vanlig människa.

Same procedure as last year...

Varje år ungefär vid den här tiden får vi en inbjudan från svärmor som vill gå på utflykt och äta tårta. Vi får i och för sig ett antal inbjudningar från svärmor på ett år, så en inbjudan i sig är väl inget konstigt - men det är det där med tårtan som ska ätas i naturen som avviker. Och som vanligt - ungefär vid den här tiden på året - varje år - EFTER tårtutflykten - så kommer vi på att vi nog varit på födelsedagskalas... Som tur är (för min heder) så har jag delegerat till min sambo (det vill säga svärmors son) att hålla reda på när medlemmar ur hans familj ska uppmärksammas på bemärkelsedagar!

Vädret var inte riktigt med oss - men fikat var desto bättre. Svärmor fick det goda rådet från sin bättre hälft att fylla år nån annan årstid nästa år för att undvika dåligt väder, vi får väl se hur det blir med den saken...

Den bättre hälften - dagen till ära stektäggfördelningschef - ser till att alla får sin beskärda del av kakan!

 

 

 

Om en gång är ingen gång...

...men två gånger är en vana kan jag nu titulera mig löpare! Två gånger denna vecka har jag joggat en kilometer - jag är omåttligt stolt!

Som man skottar får man valla!

Jag talar ytterst sällan för att inte säga aldrig i tungor (även om jag inte helt vill utesluta det alternativet ur min repertoar) men desto oftare i ordspråk och klyschor. Det får gärna vara hybrider av allmänt vedertagna varianter - som idag när man kan sammanfatta min långa lunchrast med "som (eller om) man skottar får man valla". Nu är det i och före sig mycket skottning kvar innan man kan valla som Eva tänkt sig. Men om inte Muhammed kan komma till berget... eller bättre uttryck som "finns det inte träningsmöjligheter så får man se till att fixa det". Vi började alltså skotta ut fårens vinterbädd för att kunna göra en större inomhusfålla. Nu kan vi vara i en hästbox - det i sig är inte alls något dumt alternativ till en lerig, isig, blöt, superhal utomhusfålla - men varför begränsa sig :-)

Mellan två pass i boxen drog jag mitt strå till stacken och förpassade tre skottkärrors innehåll till dyngstan. Tillsammans fixade vi sju kärror - jag gissade på att det skulle bli 100 kärror innan det var klart, Eva trodde på ungefär... vad var det... tjugosju tjugofem tror jag :-) Tävling Eva?!

O var superduktig! Han fick vara lös i boxen direkt (fem sex tackor) - började lite stökigt då lugna entreér inte riktigt är hans tekopp... Han väntar sååå duktigt på att jag ska släppa in honom och sen... PANGBOMHÄRKOMMERJAG... Vi fick jobba på ordentligt både jag och jycken, ingen av oss är riktigt på det klara med vad vi egentligen pysslar med. Mot slutet gick det riktigt bra - tydlig utveckling sen förra gången! Mycket nöjd med hans stopp - lägger sig fint, det har vi inte övat bland fåren tidigare! Jag börjar ju också förstå mer och mer hur jag ska bete mig och hur jag ska göra för att vara där jag ska vara. Han vänder gärna in och kommer lite nära - då är tackorna snabba och säger vad de tycker om det. Han sa ifrån ett par gånger men på ett bra sätt - och inget oprovocerat. Vi har inte presenterat oss med namn än, damerna och jag, men det är inte otänkbart att en av dem heter Häxan Surtant ;-)

Ha kakan - och äta den...

Det vet man ju, rent intellektuellt, att både ha kakan kvar och samtidigt äta upp den är omöjligt rent tekniskt (och även om det skulle gå att komma runt det tekniska problemet så skulle den lösningen vara alldeles för äcklig för att accepteras som ett alternativ...). Man kan nästan ana att den som hittade på det där med kakan letade efter ett enkelt sätt att illustrera ett mycket vanligt i-landsproblem. Ha-begäret-kombinerat-med-jag-kan-inte-prioritera-över-huvud-taget-syndromet.

För det handlar ju inte om överlevnad precis, inte om att man sitter på en öde ö med EN kaka och tänker "det vore bra om jag kunde äta den här nu och ändå ha den kvar, då kan jag äta den igen senare och på så sätt undvika att dö av svält". Utan det är liksom som en metafor för det smörgåsbord av lyx och självuppfyllande aktiviteter vi kan sukta efter när man lite sådär i förbifarten skuttat upp till behovstrappans översta steg.

Och där, där uppe, finns det tusen och en saker men behöver ha och vill göra. Och varför ska man behöva välja? Man kan väl få all? Bara för att ajm oörth it! Okej att det möjligtvis finns vissa ekonomiska begränsningar - då får man (trots att man har jag-kan-inte-prioritera-över-huvud-taget-syndromet) försöka hitta en lösning på problemet. Man kan ju spara, eller kanske sälja nåt på Blocket... eller gifta sig rikt eller nåt.

Men när det inte handlar om pengar, utan om typ det enda man inte kan köpa för pengar (ja ja det finns ju många andra saker men strunt i det nu) - tid - så blir det faktiskt värre. Då blommar mitt jag-kan-inte-prioritera-över-huvud-taget-syndrom ut och försöker lura mig att ajm oörth it all the tajm. Helst vill jag ha alla kakor (hembakta, gärna på surdeg för det är ju så modernt nu) kvar samtidigt som jag proppar hela munnen full (utan att gå upp ett gram förstås).

När jag inte hade någon hund och en ganska torr och vanlig jobbkaka började jag äta andra kakor... Mycket kakor blev det sen när det fylldes på med en rejäl hundkaka - och en ny, saftig, chokladjobbkaka. Blev tvungen att städa ur skafferiet.... Hästkakan (som skulle ersätta hundkakan förut) och egenfirmakakan (som jag skulle knapra på parallellt med torra jobbkakan) och alla smulor ligger nu i komposten. Kanske är jag botad från jag-kan-inte-prioritera-över-huvud-taget-syndromet?!

Mamma, jag saknar min napp...

...men jag BEHÖVER den inte. Klokt konstaterat av en treåring! Tror det var andra gången han pratade om nappen sen i söndags. Gick knappt att föreställa sig att den skulle gå att ta bort och så bara *poff* :-) Sen att det sa poff på matkontot är en bisak!

Varit ensam hemma med kidsen hela veckan, en hel del pysslande eftersom nys-o-fnys-hunden inte kunnat vara på dagis. Idag har han varit helt symptomfri och vi vågade oss ut på en ordentlig promenad, skönt - började krypa ordentligt i skinnet på fyrbeningen.

Häromkvällen trodde jag att jag lagt kidsen - men Hampus steg upp och beställde fika. Satt uppslukad av datorn men insåg att det var lika bra att ge upp och lägga sig... "ska vi gå och lägga oss" frågade jag och H tittar upp från soffan och svarar "jag HAR gått och lagt mig". "Jamen i SÄNGEN alltså" varpå H sticker upp huvudet igen, mkt förnärmad, "det här ÄR min säng". En minut senare sov han... Ord och inga visor!

Livet är härligt!

Tillbaka till verkligheten!

Ja, då har jag kastat min blonda bloggperuk, slutat pluta med läpparna som om de var fyllda med någon skum produkt och återvänt till verkligheten! Självklart är det viktigaste - som Maria påpekade efter mitt förra inlägg - att man mår bra och kan springa ikapp med sin hund ;-) Men man får väl ändå se det som positivt att man har man det så bra att man råkar flippa ur över nåt absurt i-landsproblem...

Ozzy började nysa och fnysa förra helgen - ingen träning denna vecka :-( Enligt telefonråd från vet så går det - förutom kennelhosta och noskvalster - något slags förkylningsvirus. Troligtvis är det nys- och fnysviruset han fått. Iofs bra att det inte är en vända till med hostan - men ändå... Värre än dagispesten (då menar jag det tvåbenta dagiset...) - har tio gånger fler VAH-dagar än VAB-dagar!

Mission impossible?!

Ursäkta, men nu ska jag typ hallå liksom hänge mig åt ytliga ämnen värdiga en tonårig, silikonstinn och blonderad bloggare...

Okej, jag FÖRSTÅR att jag inte är TJOCK på riktigt. Men allt relativt!! Även om jag inte är tjock så är jag mycket tjockare än förut - jag får inte på mig mina före-byxor och då är det ändå mina efter-byxor som jag fick köpa när jag inte fick på mig mina förebyxor... Ja, ni förstår liksom typ.

Om 74 dagar ska jag utföra ett mycket viktigt uppdrag. Detta uppdrag ska utföras i en speciell utstyrsel. Denna utstyrsel ska tillverkas. För tillverkningen behövs ett mönster inhandlas. För att inhandla mönstret måste man veta vilken storlek det ska vara. För att veta det måste vissa essentiella kroppsdelar mätas. Måtten jämförs med en tabellen. Tabellen säger att min byst och stuss placeras in i storlek 42, midjan däremot kvalar in någonstans mellan storlek 46 och 48... Once upon a time I was liksom typ a 38 - 40...

Bla bla viktigaste är att vara frisk och bla bla jag är så glad över mina barn och det var typ värt det bla bla bla...

Suck! 

Åskeplåsk typ 15 månader