Ha kakan - och äta den...

Det vet man ju, rent intellektuellt, att både ha kakan kvar och samtidigt äta upp den är omöjligt rent tekniskt (och även om det skulle gå att komma runt det tekniska problemet så skulle den lösningen vara alldeles för äcklig för att accepteras som ett alternativ...). Man kan nästan ana att den som hittade på det där med kakan letade efter ett enkelt sätt att illustrera ett mycket vanligt i-landsproblem. Ha-begäret-kombinerat-med-jag-kan-inte-prioritera-över-huvud-taget-syndromet.

För det handlar ju inte om överlevnad precis, inte om att man sitter på en öde ö med EN kaka och tänker "det vore bra om jag kunde äta den här nu och ändå ha den kvar, då kan jag äta den igen senare och på så sätt undvika att dö av svält". Utan det är liksom som en metafor för det smörgåsbord av lyx och självuppfyllande aktiviteter vi kan sukta efter när man lite sådär i förbifarten skuttat upp till behovstrappans översta steg.

Och där, där uppe, finns det tusen och en saker men behöver ha och vill göra. Och varför ska man behöva välja? Man kan väl få all? Bara för att ajm oörth it! Okej att det möjligtvis finns vissa ekonomiska begränsningar - då får man (trots att man har jag-kan-inte-prioritera-över-huvud-taget-syndromet) försöka hitta en lösning på problemet. Man kan ju spara, eller kanske sälja nåt på Blocket... eller gifta sig rikt eller nåt.

Men när det inte handlar om pengar, utan om typ det enda man inte kan köpa för pengar (ja ja det finns ju många andra saker men strunt i det nu) - tid - så blir det faktiskt värre. Då blommar mitt jag-kan-inte-prioritera-över-huvud-taget-syndrom ut och försöker lura mig att ajm oörth it all the tajm. Helst vill jag ha alla kakor (hembakta, gärna på surdeg för det är ju så modernt nu) kvar samtidigt som jag proppar hela munnen full (utan att gå upp ett gram förstås).

När jag inte hade någon hund och en ganska torr och vanlig jobbkaka började jag äta andra kakor... Mycket kakor blev det sen när det fylldes på med en rejäl hundkaka - och en ny, saftig, chokladjobbkaka. Blev tvungen att städa ur skafferiet.... Hästkakan (som skulle ersätta hundkakan förut) och egenfirmakakan (som jag skulle knapra på parallellt med torra jobbkakan) och alla smulor ligger nu i komposten. Kanske är jag botad från jag-kan-inte-prioritera-över-huvud-taget-syndromet?!

Mamma, jag saknar min napp...

...men jag BEHÖVER den inte. Klokt konstaterat av en treåring! Tror det var andra gången han pratade om nappen sen i söndags. Gick knappt att föreställa sig att den skulle gå att ta bort och så bara *poff* :-) Sen att det sa poff på matkontot är en bisak!

Varit ensam hemma med kidsen hela veckan, en hel del pysslande eftersom nys-o-fnys-hunden inte kunnat vara på dagis. Idag har han varit helt symptomfri och vi vågade oss ut på en ordentlig promenad, skönt - började krypa ordentligt i skinnet på fyrbeningen.

Häromkvällen trodde jag att jag lagt kidsen - men Hampus steg upp och beställde fika. Satt uppslukad av datorn men insåg att det var lika bra att ge upp och lägga sig... "ska vi gå och lägga oss" frågade jag och H tittar upp från soffan och svarar "jag HAR gått och lagt mig". "Jamen i SÄNGEN alltså" varpå H sticker upp huvudet igen, mkt förnärmad, "det här ÄR min säng". En minut senare sov han... Ord och inga visor!

Livet är härligt!

Tillbaka till verkligheten!

Ja, då har jag kastat min blonda bloggperuk, slutat pluta med läpparna som om de var fyllda med någon skum produkt och återvänt till verkligheten! Självklart är det viktigaste - som Maria påpekade efter mitt förra inlägg - att man mår bra och kan springa ikapp med sin hund ;-) Men man får väl ändå se det som positivt att man har man det så bra att man råkar flippa ur över nåt absurt i-landsproblem...

Ozzy började nysa och fnysa förra helgen - ingen träning denna vecka :-( Enligt telefonråd från vet så går det - förutom kennelhosta och noskvalster - något slags förkylningsvirus. Troligtvis är det nys- och fnysviruset han fått. Iofs bra att det inte är en vända till med hostan - men ändå... Värre än dagispesten (då menar jag det tvåbenta dagiset...) - har tio gånger fler VAH-dagar än VAB-dagar!

Mission impossible?!

Ursäkta, men nu ska jag typ hallå liksom hänge mig åt ytliga ämnen värdiga en tonårig, silikonstinn och blonderad bloggare...

Okej, jag FÖRSTÅR att jag inte är TJOCK på riktigt. Men allt relativt!! Även om jag inte är tjock så är jag mycket tjockare än förut - jag får inte på mig mina före-byxor och då är det ändå mina efter-byxor som jag fick köpa när jag inte fick på mig mina förebyxor... Ja, ni förstår liksom typ.

Om 74 dagar ska jag utföra ett mycket viktigt uppdrag. Detta uppdrag ska utföras i en speciell utstyrsel. Denna utstyrsel ska tillverkas. För tillverkningen behövs ett mönster inhandlas. För att inhandla mönstret måste man veta vilken storlek det ska vara. För att veta det måste vissa essentiella kroppsdelar mätas. Måtten jämförs med en tabellen. Tabellen säger att min byst och stuss placeras in i storlek 42, midjan däremot kvalar in någonstans mellan storlek 46 och 48... Once upon a time I was liksom typ a 38 - 40...

Bla bla viktigaste är att vara frisk och bla bla jag är så glad över mina barn och det var typ värt det bla bla bla...

Suck! 

Åskeplåsk typ 15 månader

He made it!

Nannans herravälde är historia!

Underbara hund!!

Vet inte hur många läsare som jublar över ett aplångt inlägg om hundträning - men några är ni nog iallafall. Även om man alltid ska ha läsaren i fokus (går på mycket kurser om att skriva för webb nu) så är det ju det som är kul med att blogga - att man får skriva huuuuur mycket man vill om sina nörderier bara för sitt eget höga nöjes skull :-D

Senaste två veckorna har bjudit på flera riktigt bra träningspass! Känns som om det nu går att börja skörda (om än yttepyttesmå knappt som kart ens) frukten av alla timmat jag nött med grundövningar när det mest känts som om hunden varit på en annan planet.

Vallning - vi har klarat av sista gången på förberedande kursen hos Eva med Lena som hjälpinstruktör. Ozzy fjantade till en början mest runt inne i fållan, käkade skit och var sitt vanliga odrägliga jag... Jag tycker ju att jag är sträng och tar i (jag vet att jag är mesig men jag försöker ju så gott jag kan...) men Ozzy märkte knappt att jag var där. Tack vare "fröknarnas" tips och peppning (kursarna hejjagde också på) så kom jag förbi stadiet där jag helst vill lägga mig ner och grina och sparka med fötterna i marken ge upp och vidare till ett läge där jag faktiskt nådde fram till varelsen längst fram i snöret! Fick slita som en tomte på själva julafton men det gav resultat. Kunde släppa kopplet och han går upp så att han hamnar i läge för balans - där tog det iofs stopp och vi fick börja om. Men helt klart framsteg! Framför allt för mig som - igen - fick välbehövlig coaching!!

Lydnad - vi har tränat två gånger för Sanna Hallgren i ridhuset i Bälinge och faktiskt fått till nåt som är en bra början till fritt följ! Att man kan lära en hund göra en massa mystiska saker i agilityn tycker jag är självklart - men jag har liksom bara inte kunnat räkna ut hur man lär en hund gå fot... ;-) Mycket ingångar tränar vi och nu ska jag lägga på ett fotkommando. Han kommer fortfarande in i stående och det ska bli lite mer följsamhet innan det blir ett sitt. Koncentrationsövningar i form av "dansprogram" ska det också bli mer av. Måste jobba mycket med att hitta rätt nivå på belöning och rätt belöningsplacering i fria följet. Det är ju alltid viktigt men här syns det ju så tyyyydlig om rumpan är ute och viftar.

Agility - jippi vad kul vi har! Testade vår första handlingsövning på senaste tillfället på valpkursen (som väl måste väl bytt namn till unghund eller nåt nu). Hela åtta hinder (hopp och tunnlar) som vi klarade av att köra någotsånär i en följd! Helt felfritt var det inte men ett med beröm godkänt första försök :-D Som jag väntat på att få köra lite "på riktigt" - och nu när det var dags så kände jag helt plötsligt att "nääää... jag är inte klar med grundträningen" ;-)

Har äntligen (hur i hela fridens lijor kan det ta en evighet) fått ihop "kontaktfältsbrädan" och den står nu i garaget, bara att gå dit och köra ett pass. Det går sådär - här avslöjas min dåliga tajming med buller och bång!

Inlett utomhussäsongen - jag och Malin körde lite hoppteknik i snöstormen häromdagen - Ozzy köpte direkt två hopphinder i följd. Han är grym helt enkelt!

Blandade karameller - vi har jobbat rätt mycket med att få bort ett smyga-på-främlingar-vi-möter
-och-anfalla-beteende som hux flux dök upp för några veckor sen. Blev överrumplad, kanske (förmodligen) har det hänt något som jag inte märkt för beteendet bara dök upp - med besked. Han gjorde det oavsett vem som höll i kopplet, även på dagis. Nåja, inte helt borta men har gått från att hoppa på nio av tio till att fundera på att hoppa på en av tio.

Testade runda lyktstolpen på kvällspromenaden idag - han rundar lätt på 5-6 meters håll, blir bra för släppet det!

Åskan å ja, vi är ganska bra!!

Bye bye nanna?!

Jahaja, så länge orkade bloggen vara på retreat. Trodde jag skulle tycka det var skönt att den var bortrest - men självklart blev jag som schuuuuuukt skrivsugen bara för att jag bestämt mig för att låta bli. Och så började det helt plötsligt hända grejjer som kan vara värda att plita ner.  

Det kommer bli en mycket spännande natt. Hampus har nämligen lovat sluta med nappen! Om han klarar den här natten utan sin "nanna" står en stooor kartong med en Playmobil brandstation (egentligen alldeles för dyr men det var rea) och väntar i hallen - han har somnat utan napp och jag håller tummarna för att det är sluuuuut på nannans herravälde nu... Jag är sååååååå *censurcensur* trött på att:

• bråkabråkabråka om att nappen bara får användas på natten...
• tjata om att den dagtid ska förvaras i sin skål....
• hela tiden köpa nya nappar eftersom de försvinner eftersom de används på dagarna och inte ligger i sin skål...
• plocka upp den ur toaletten eller rengöra den efter att Ozzy "lånat" den...
• stiga upp på natten sjuttielva gånger för att leta efter nannan...

Så bye bye nanna! 

Bloggen åker på retreat!

Har tröttnat på bloggens tjat om hur tråkig, trött och ful den känner sig! Gör nåt åt det då säger jag - men bloggen bara kinkar ännu mer och säger att att allt är mitt fel. Den påstår att det aldrig finns något att skriva om och när det för en gångs skull finns det så vill jag tydligen inte hjälpa till?! Ren och skär prestationsångest om ni frågar mej - men det viftar bloggen bort som tramserier. Ja ja, under stora protester (det är bortkastad tid bla bla bla och kommer ändå inte göra någon nytta bla bla bla) och under förutsättning att jag betalar så har den ändå gått med på att åka. Oklart hur länge den blir borta (de kommer få en svår nöt att knäcka där på retreaten...) men när den kommer hem hoppas jag att den är pigg och glad igen!

England!

Kors i taket! Tänk att vi kom iväg! Fortfarande förvånad att jag lyckades få tummen ur och boka biljetter till England åt mig och Fabian. Vi lämnade Arlanda i torsdags eftermiddag - siktet inställt på Sandwich och familjen Mälarstig. 

I måndags kväll fick vi åter svensk mark under fötterna. Då hade vi haft supehärliga dagar med prat, lek, sol på näsorna och några timmars storstadspuls.  När vi vaknade på fredag morgon strååååålade solen och en vårljum vind fladdrade runt! Promenad i ett närliggande friluftsområde och lek på rolig lekpark stog på schemat.

Lördagen bjöd på klassiskt engelskt väder (sånt man uppskattar som turist - att få uppleva det genuina äkta liksom :-)) och vi ägnade oss åt sightseeing och uppladdning av lördagsgodis. På söndagen var det fint men inte så varmt - dock tillräckligt varmt för fem timmar i en fin djurpark. En del av djuren mådde sisådär men de flesta såg ut att ha det okej (med djurparksmått mätt...). För att undvika att skicka kolestrolvärdena rakt upp i skyn höll vi oss till medhavt fika - rolig uppfinning den där smörgåspåsen. Tveksamt dock vem som egentligen glor på vem... halvägs in i lunchen upptäckte vi ett gäng apor som satt och stirrade på oss.... 

Fabian och fina Iris - iallafall någon som är sugen på ett fluff!

Kompisar!

En timme på Hamleys...

...och lite kultur hann vi klämma in på väg till flygplatsen!

Vi har haft det toppen! Stora kramar till Malin med familj som stog ut med oss i nästan fyra dagar - vila er nu för vi vill snart komma tillbaka!!