Inte så tänd som jag trodde...

Nä, han är nog inte så tänd som jag trodde den lilla (vall)hunden. Tror att en stor del av det intresse han visat för fåren är jaktlust. Vi har kommit igång lite med vallningen nu, gjort bebisövningar i tjugofemman och lilla fållan - och där har han visat att han inte riktigt tänt till än. Han är ju helt klart intresserade av fåren (och bajset...) men den där riktiga instinkten har inte vaknat. Arla söndag morgon när vi var hos Eva och tränade så kunde vi inte annat än skratta åt honom. Istället för att stirra stint på BC-vis på ull-damerna i lilla fållan så gick han fram till dem... och gav en av damerna en puss på munnen. He he, hellre att han pussar ull än äter ull i alla fall! Mer övning! Störst nytta har jag egentligen av alla andra övningar vi gör i samband med vallningen. Enkla grejer som är skitsvåra... 

Annars händer spännande grejer nu! Vi fortstätter med agilitygrunderna - men har svävat ut och tränat tunneln några gånger och igår provade vi hopphinder för första gången. Han testar lite allt möjligt och fattar direkt vad jag vill att jag ska göra om jag lyckas med belöningsplaceringen. Det behövdes bara några få repetitioner och så sa han "jaha, du tycker det är bra när jag skuttar över här så då gör jag väl det". Men typ där var det spännande slut... För sen sa han "skiter i dig jag och drar till de andra hundarna"...

Så nu har vi konstaterat att lära herr O alla hinder kommer ta typ en halvtimme. Om vi är alldeles alldeles ensamma i hela vida världen... Efter det konstaterandet återvände jag till gruvan, dessutom med en stukad tumme efter en liten diskussion om hur man uppför sig. Det kan vara om en månad, eller om ett halvår (snälla snälla snälla inte längre) som jag får ta den där halvtimmen till hinderinlärning. Först ska vi (fortsätta) träna grunder, fokus och passivitet. Tur att det är rätt kul i gruvan :-D

En sak är han iallafall bäst på Åskaplåskan - han är så snäll med kidsen. Ok att han äter bilar, lego och nallar så fort han tror att jag inte ser. Och lite lite lite bara måste han ju springa med brorsorna fast han inte får. Men ALDRIG en sur min om han får sällskap i buren, blir trampad på, får öron eller tänder undersökta eller får en tvåbents leksak utmonterad ur munnen. Det här är ju absolut inte aktiviteter som jag uppmuntrar mina tvåbenta barn till men ibland hinner jag bara inte med - och då är det skönt att veta att Plåsken är värsta bästa brorsan!