Nu blommar det...

...ja, vad det nu är som brukar blomma i såna här lägen... löken? Eller är den bara på laxen?? Tredje inlägget på en vecka, det var inte igår, nåt är det nog som blommar på nån lax :-)

Efter att ha diskuterat med mig själv om det är så att vi (vi som i hunden å jag) tränar på något eller inte så har jag berättat för mitt sura jag att jag ska lista de saker som ändå hänt trots att hunden går på rehab (vilket innebär 100 % koppelpromenad, humörsänkande så det stänker om det). Följande påstår det positiva jaget har hänt under hösten (det ska jämföras med påståendet som det sura jaget fräser med jämna mellanrum "vi tränar ju INGENTING"):

•  vi har påbörjat vittringen och gått igenom stegen frys nosen mot handryggen, frys nosen mot postitlapp på handryggen, frys nos mot postit som nu sitter på kylskåpet, spring (gå) ut i hallen och kom tillbaka och leta reda på lappen som nu sitter på ett annat ställe på kylskåpet. 
• fotgående - vi har gått från INGET fotgående till iallafall 10 steg med bibehållen kontakt.
• apportering - börjat om IGEN och nu HÅLLER han grejen utan att tugga!
• sitt fint sitter som sen smäck
• ligg - ligget får nu bara godkänt om man ligger stabilt (inte med benen åt nån sida) och läggandet är snabbt. Proofat ligget med koppeldrag, kill i armhålan och "råka trampa på svansen" - jag blir nervös när jag ska gå tillbaka in vid sidan så jag vill känna mig säker på att han ligger kvar även om jag råkar stoppa in foten i armhålan (hundens armhåla, he he). Börjat lägga till avstånd och tid som så småningom ska bli en strålande platsliggning. 
• fjärr - fina skiften på nära håll sitt - ligg, rumpan är klistrad :-) Nosat på skiftet ligg -stå, början ser bra ut, måste bara fundera på kedjan så vi börjar rätt! 
• ställande - vi har någon slags hopp - stå som nu ska få ett kommando.
• koppelgående - vår paradgren... not! Matten försöker iallafall skärpa sig och bli lite mer intressant på promenaden - jag tycker de där koppelpromenaderna är sååååå tråkiga och jag har pratat väldigt mkt i telefon, hunden sitter ju ändå fast i snöret... 

Och idag fick matten nog av att den enda vallning den här jycken sysslar med är att han försöker eya ihjäl en och annan hund på promenaderna... även om jag håller med att det var svårt att se om det var en kungspudel eller ett får. Jag trodde pudel (mest för att det är så sällan man ser får vara på promenad) men hunden VISSTE att det var ett får. Tänkte på alla gången jag fått kommentaren "Ursäkta, hen trodde nog att det var en katt" efter att någons hund försökt jaga (och mörda...) Jari. Känner att den kommentaren var lika populär hos mig som den här kan bli hos any random kungspudelägare... "Ursäkta att min hund försöker stirra ihjäl din... eh... hund (?), han tror nog att din... eh, hund (?) är ett får". Moahhahahahah!!